Till sist förmådde man mig att vara med på ett av mötena i mitt eget hem. Församlingen gjorde mitt fall till ett särskilt böneämne. Fader Pearson, som tidigare hade motsatt sig manifestationerna av Guds kraft över mig, bad nu innerligt för mig och rådde mig att överlåta min vilja åt Herrens vilja. Som en ömsint far försökte han uppmuntra och trösta mig. Han uppmanade mig att lita på att jag inte var övergiven av syndarnas Vän.