En pastors hustru borde alltid ha ett vägledande inflytande på dem hon umgås med, och hon kommer antingen att vara till hjälp eller ett stort hinder. Antingen samlar hon med Kristus eller så förskingrar hon. Det saknas självuppoffrande missionsanda bland våra pastorers livskamrater. Jaget kommer först, därefter kommer Kristus på andra plats, eller till och med på tredje plats. En pastor borde aldrig ta sin hustru med sig om han inte vet att hon kan vara en andlig hjälp, att hon är en som kan tåla, uthärda och lida för att göra gott och hjälpa människor för Kristi skull. De (454) som följer med sina män borde göra det för att arbeta tillsammans med dem. De kan inte förvänta sig att slippa prövningar och besvikelser. De borde inte lägga för stor vikt vid behagliga känslor. Vad har känslor med plikt att göra?