De ägnar inte mycket tid åt att utveckla sinnet och inte mycket tid till sociala eller husliga glädjeämnen. De är inte till stor nytta för någon. Deras liv är ett fruktansvärt misstag. De som misshandlar sig själva på detta sätt tror att deras ständiga arbete är något som är värt att berömma. De förstör sig själva genom sitt pretentiösa arbete. De (477) skadar Guds tempel genom att hela tiden överträda kroppens lagar genom alltför mycket arbete, och ändå tror de att det är en dygd. När Gud kallar dem att göra räkenskap, när han kräver tillbaka de pund som han har lånat ut till dem mot ränta, vad kan de säga? Vilken ursäkt kan de komma med? Om de vore hedningar som inget vet om den levande Guden, och i sin blinda avgudadyrkande strävan kastar sig själva i köttkvarnen, skulle det vara lättare att acceptera deras agerande. Men de hade ljuset, de hade fått varning efter varning om att bevara sina kroppar, som Gud kallar sitt tempel, i ett så friskt tillstånd som möjligt för att de skulle kunna förhärliga honom i sina kroppar och i sin ande, som tillhör honom. De brydde sig inte om Kristi undervisning: ”Samla er inte skatter på jorden, där mal och rost fördärvar, och där tjuvar bryter sig in och stjäl, utan samla er skatter i himlen, där varken mal eller rost fördärvar, och där tjuvar inte bryter sig in och stjäl. För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” De låter världsliga omsorger snärja dem. ”Men de som vill bli rika faller i frestelser och snaror och i många oförnuftiga och skadliga begär, som drar människorna ner i fördärv och undergång.” De dyrkar sina jordiska skatter, som de okunniga hedningarna dyrkar sina avgudar.