En del som är rika undanhåller inte pastorerna något. De fortsätter noggrant sin systematiska välgörenhet och är stolta över sitt punktliga givande och sin generositet, och tror att deras plikt slutar med det. Det är bra så långt, men deras skyldigheter upphör inte där. Gud har fordringar på dem som de inte inser. Samhället har krav på dem och deras medmänniskor har krav på dem. Varje medlem i deras familj har krav på dem. De borde ta hänsyn till alla dessa krav. Inte ett enda borde förbises eller försummas. Somliga människor ger till pastorerna och lägger pengar i församlingskassan med lika stor tillfredsställelse som om det skulle ge dem tillträde till himlen. Somliga tror att de inte kan göra något för att hjälpa till i Guds verk om de inte hela tiden gör stora vinster. De känner att de absolut inte kan röra grundkapitalet. Om vår Frälsare skulle säga samma sak till dem som han sade till den rike unge mannen: ”Gå och sälj det du har och ge åt de fattiga, och du ska få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”, så skulle de bedrövade gå bort och liksom han välja att ta risken genom att behålla sina avgudar och rikedomar, hellre än att skilja sig från dem för att tillförsäkra sig en skatt i himlen. Denna makthavare påstod att han hade hållit alla Guds bud ända från sin ungdom. Säker på sin trohet och rättfärdighet, och i tron att han är fullkomlig (484), frågar han: ”Vad är det mer som fattas?” Jesus tar genast bort hans känsla av trygghet genom att hänvisa till hans avgudar, hans ägodelar. Han hade andra gudar framför Herren, som var mer värdefulla för honom än evigt liv. Han älskade inte Gud framför allt annat. Så är det med somliga som påstår att de tror på sanningen. De tror att de är fullkomliga, att ingenting fattas, när de är långt ifrån fullkomliga och värnar om avgudar som kommer att stänga dem ute från himlen.