Den 25 december 1865 visades för mig att det har varit alltför mycket slapphet när det gäller att helighålla sabbaten. Man har inte varit punktlig med att slutföra (532) de vardagliga sysslorna inom de sex arbetsdagar som Gud har gett till människan, och inte varit noga med om man inkräktat på en timme av den heliga, helgade tid som han har avskilt för sig själv. Det finns inget mänskligt göromål som skulle betraktas som så viktigt för att det skulle få henne att överträda Jehovas fjärde bud. Det finns fall då Kristus har gett tillåtelse till arbete till och med på sabbaten för att rädda människors eller djurs liv. Men om vi överträder det fjärde budets bokstav för vår egen ekonomiska vinnings skull, då blir vi sabbatsbrytare och är skyldiga till överträdelse av alla buden, för om vi bryter ett är vi skyldiga till att ha brutit alla. Om vi, för att rädda egendom, bryter Jehovas uttryckliga befallning, var kommer det att sluta? Var ska vi då sätta gränserna? Om vi överträder när det gäller något litet, och inte betraktar det som någon särskild synd från vår sida, och samvetet blir förhärdat och känslighet avtrubbas tills vi kan gå ännu längre och utföra ganska mycket arbete och ändå inbilla oss själva att vi är sabbatsfirare, när vi enligt Kristi standard bryter vartenda ett av Guds heliga bud. Det finns brister bland sabbatsfirare när det gäller detta, men Gud är mycket noggrann. Alla som tror att de vinner litet tid, eller att de får någon fördel av genom att inkräkta litet på Herrens tid, kommer att förlora förr eller senare. Han kan inte välsigna dem som han skulle vilja göra, för hans namn vanäras av dem och hans bud ringaktas. Guds förbannelse kommer att vila över dem, och de kommer att förlora tio eller tjugo gånger mer än de vann. "Ska en man stjäla från Gud? Ändå har ni stulit från mig.... ni och hela denna nation."