För några år sedan riskerade några av de fattigare bröder att förlora sina själar på grund av felaktiga intryck. Överallt frestade Satan dem beträffande de rika. Dessa fattiga bröder förväntade sig hela tiden att få förmåner, när det var deras plikt att förlita sig på sina egna krafter. Om de hade fått understöd skulle det ha varit det värsta man kunde ha gjort dem. Överallt i sabbatshållarnas led försökte Satan att störta den grupp som är fattigare genom sina frestelser. Somliga, som saknat omdöme och vishet, har gått sin egen väg och varit ovilliga att be om råd eller att följa dem. Sådana människor har tvingats lida till följd av sina dåliga beräkningar och ändå kände just dessa att de borde ha fått understöd av sina bröder som har tillgångar. Detta behövde korrigeras. Den förstnämnda gruppen förstod inte det ansvar som vilar på de rika, inte heller de bekymmer och omsorger som tvingades på dem på grund av deras tillgångar. Allt de kunde se var att dessa personer hade pengar att använda, medan de själva saknade pengar. I allmänhet hade de rika betraktat alla fattiga i samma ljus, trots att det finns en grupp fattiga som gör sitt bästa för att förhärliga Gud, att göra gott och att leva för sanningen. Dessa personer är värdefulla. (536) De har gott omdöme, deras anda är dyrbar i Guds ögon och allt det goda som de uträttar på sitt rättframma sätt är tio gånger större än det som uträttas av de rika, även om de rika kan ge stora summor vid vissa tillfällen. De rika ser inte och inser inte att det är nödvändigt att göra gott, att vara rik på goda gärningar, redo att fördela och villiga att dela med sig.