Herren skulle ha utfört ett stort och gott verk i den här trakten förra våren, om alla hade känt behovet av detta arbete och kommit till Herrens hjälp. Det fanns ingen enighet i handling. Alla kände inte att det var nödvändigt att arbeta och att engagera sig i det av hela sitt hjärta. Allt överlämnades inte till Gud. Det visades, att ni var oroliga och förvirrade. En mörk dimma hopade sig över er. Ni ifrågasatte och var inte i stånd att själva ta emot kraft och förmådde inte heller att ge den till andra. Detta är en allvarlig och farofull tid. Det är inte tid för att ägna sig åt avgudar, ingen plats till att samlas omkring Belial eller att visa vänskap mot världen. De, som Gud tar emot och helgar åt Sig själv, är kallade att vara flitiga och trofasta i Hans tjänst, att vara åtskilda och helgade åt Honom. Det är inte en formell gudsfruktan och inte heller ett namn i församlingsböckerna, som konstituerar ”en levande sten” i den andliga byggnaden. Det som förenar själen med Gud är att vara förnyad när det gäller kunskap och sann helighet, att vara korsfäst för världen och levandegjord i Kristus. Kristi efterföljare har ett ledande mål för ögonen, ett stort uppdrag: sina medmänniskors frälsning. Vilket annat intresse som helst borde vara mindre än detta. Detta mål borde omfatta den allvarligaste tänkbara ansträngning och det djupaste intresse.