När människor underkastar sig självbehärskning i allting bara för att vinna en förgänglig krans som lön för sin äregirighet, hur mycket mer skulle då inte de som bekänner sig kämpa för en krona av oförgänglig härlighet, vara villiga att praktisera självförnekelse? De bekänner ju att de kämpar inte bara för en härlig segerkrans, utan också för ett liv som skall vara så länge Jehovas tron varar. De kämpar ju för rikedomar som aldrig mister sitt värde, för en ära som är oförgänglig och en evig fullhet av härlighet. Borde inte denna uppmuntran till dem som deltar i den kristnes lopp, leda dem till att praktisera självförnekelse och måttlighet i allting, för att de skall kunna övervinna sina djuriska böjelser, behärska sina kroppar och kontrollera sin aptit och alla sina drifter? När de gör detta, kan de få del av gudomlig natur och undgå det fördärv i världen, som kommer av begäret.