Men i stället för att vaka med Kristus var de nedtyngda av sorg och föll i sömn. Även den frimodige Petrus, som endast några få timmar tidigare hade deklarerat att han, om så behövdes, skulle lida och dö för sin Herre, hade somnat. Vid detta mycket kritiska (205) ögonblick, när Guds Son behövde deras sympati och hjärtefyllda böner, fann Han dem sovande. De förlorade mycket kraft genom att sova vid detta tillfälle. Frälsaren hade velat stärka dem för det stora trosprov som de snart skulle bli utsatta för. Om de hade använt denna sorgfyllda tid till att vaka tillsammans med sin Frälsare, och i bön till Gud, skulle Petrus inte ha lämnats få sina egna, svaga böjelser att förneka sin Herre i prövningens stund.