Naturen deltar i sin upphovsmans lidande. Den bävande jorden, de lösslitna klipporna förkunnade att det var Guds Son som dog. Det kom en förskräcklig jordbävning. Förlåten i templet revs itu uppifrån och ända ned. Förskräckelse grep avrättningsplutonen och åskådarna när de betraktade den av mörker dolda solen och kände hur själva marken under dem skakade, och såg och hörde hur stora klippblock slets loss. Översteprästernas hån och förakt tystades när Kristus överlämnade sin Ande i sin Faders händer. Den förvånade hopen började dra sig bort från platsen, famlande i mörkret för att finna vägen tillbaka till staden. De slog sig för bröstet när de gick därifrån i förskräckelse och vågade knappast tala annat än i viskningar till varandra: "Det är en oskyldig person som har mördats. Tänk, om det verkligen är så att han var den som Han hade påstått - Guds Son?"