Men den fysiska plågan var endast en liten del av Guds Sons ångest. Världens synder hade lagts på Honom, därtill kom tyngden av Faderns vrede då Han led straffet för lagöverträdelsen. Det var detta som krossade Hans gudomliga själ. När Fadern dolde Sitt ansikte och känslan av att Hans egen Fader hade övergett Honom kom över Honom, drevs Han till förtvivlan. Den skilsmässa som synden åstadkommer mellan Gud och människan, drabbade i full utsträckning och på det mest kännbara sätt den oskyldige, lidande Människosonen på Golgata. Han ansattes av mörkrets makter. Han hade inte en ljusets stråle som upplyste framtiden. Dessutom kämpade Han mot Satans makt. Denne förklarade att Han hade Kristus i Sin hand, att Han var överlägsen Guds Son i styrka, att Fadern inte längre erkände Honom som Sin Son, och att Han inte längre levde i Faderns ynnest mer än Satan själv. Om Han verkligen ännu hade Faderns gillande, varför skulle Han då behöva dö? Gud kunde ju rädda Honom från döden.