När Han var iklädd mänsklig natur kände Han behov av kraft från Sin Fader. Han hade utvalda platser för bön. Han älskade att ha gemenskap med Sin Fader i bergens ensamhet. Genom dessa vanor styrktes Han för dagens plikter och strider. Vår Frälsare identifierade Sig med våra behov och svagheter i det att Han blev en behövande bedjare, som natt efter natt trängde Gud nära, i det att Han sökte att från Sin Fader få nya förråd av kraft och så kunna gå ut till en ny dags strider, uppfriskad, förnyad och stärkt. (202) Han är vårt föredöme i allt. Han är vår broder i våra svagheter men utan att äga våra onda böjelser. Såsom den Syndfrie avskydde Hans natur det onda. Han utstod själslig ångest och strid i en värld fylld av synd. Hans mänskliga natur gjorde bönen till en nödvändighet och förmån. Han fordrade allt starkare gudomlig hjälp och tröst, vilket Hans Fader var redo att ge Honom, som för människans skull hade lämnat himmelens glädje och valt Sitt hem i en avvisande och otacksam värld. Kristus fann tröst och glädje i sin Faders gemenskap. Här kunde Han avbörda Sitt hjärta de sorger som var nära att krossa Honom. Han var en smärtornas man, förtrogen med lidande.