Vid konferensmötet i New York, oktober 1868, blev jag visad många som nu inte uträttar något, men som skulle kunna uträtta gott. En grupp presenterades för mig, som inser att de har generösa inte maningar, uppbyggliga känslor och kärlek till goda gärningar. Samtidigt uträttar de ingenting. De äger en känsla av självbelåtenhet och smickrar sig med att de skulle kunna och vilja utföra en stor och bra tjänst, om de fick ett tillfälle eller om omständigheter var gynnsammare. De väntar emellertid bara på tillfället. De föraktar sinnelaget hos den fattige girigbuken, som missunnar de behövande deras lilla svältlön. De ser att han lever för sig själv, att han inte kommer att kallas ut ifrån sig själv för att göra gott mot andra, så att de blir välsignade med inflytelserika talenter och medel som har överlämnats till honom att använda, men inte till att missbrukas, inte heller till att låta bli rostiga eller till att begravas i jorden. De som överlämnar sig själva till girighet och egenkärlek är skyldiga att stå till svars för sina giriga gärningar och är ansvariga för (251) de talenter de missbrukat. Men mer ansvariga är de som har ädelmodiga ingivelser och av naturen är snabba till att se andliga ting, om de förblir passiva och väntar på ett tillfälle, som de tror ännu inte har kommit och trots detta sätter sin beredvillighet i kontrast till den giriges ovilja och inser att de har bättre villkor än deras genomsnittligt besjälade grannar. Sådana bedrar sig själva. Detta faktum att de är utrustade med fler egenskaper som inte används, gör bara deras ansvar större. Om de låter sin Mästares talenter förbli oanvända eller samlar dem utan att deras värde ökar, är deras villkor inte bättre än deras grannars, som de känner ett så stort förakt för. Till dem kommer detta att sägas: Ni kände till er Mästares vilja. Ändå gjorde ni den inte.