Det är emellertid få människor som har en riktig uppfattning om vad ordet kristen omfattar. Det är att vara lik Kristus, att göra gott mot andra, att överge all själviskhet och att låta våra liv utmärkas av osjälviska goda handlingar. Vår Frälsare kastar själar in i församlingens armar, som de osjälviskt skall kunna ta hand om och uppfostra för himlen och därigenom bli medarbetare till Honom. Församlingen stöter emellertid ofta bort dem, ut på djävulens slagmark. En medlem kommer att säga, ”Det är inte min skyldighet”, och komma med dåliga ursäkter. ”Nåväl”; säger en annan, ”Det är inte heller min uppgift”. Till sist är det ingen som upplever det som sin uppgift, utan själen överlämnas till att gå under, utan att någon bryr sig om det. Det är varje kristens plikt att gå in i denna självförnekande, självuppoffrande verksamhet. Kan inte Gud komma tillbaka till deras magasin och utöka deras hjordar, så att de blir större i stället för att minska? ”Den ene strör ut och får ändå mer, den andre snålar och blir bara fattigare.”