Ofta är det så att predikanter är benägna att göra besök enbart bland kyrkorna och använder sin tid och sina krafter på platser där deras arbete inte gagnar någon. Ofta har församlingarna gjort mer framsteg än de predikanter som arbetar i dem och skulle vara gynnade av att dessa predikanter höll sig borta från dem och gav dem tillfälle att arbeta, att bygga upp församlingarna i stället för att bara riva ner dem. Sanningens teori framställs om och om igen, men den är inte åtföljd av Guds livgivande kraft. De visar en apatisk likgiltighet. Detta smittar ifrån sig och församlingarna förlorar sitt intresse och sin börda för andras frälsning. På så sätt vaggar predikanterna genom sin förkunnelse och sitt exempel folk till sömns och till en köttslig trygghet. Om de ville lämna församlingarna, gå ut på nya marker och arbeta på att upprätta nya församlingar, skulle de förstå sin begåvning och vad det kostar att föra själar fram till att ta ställning för sanningen. Då skulle de också kunna se hur försiktiga de borde vara, så att deras föredöme och inflytande aldrig kan försvaga eller ta modet från dem, som det kostat så mycket hårt arbete under bön för att bli omvända till sanningen. ”Var och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra.”