Käre bror och syster E: Bortsett från några brådskande brev, som inte kunde vänta, har det gått en tid sedan jag tog min penna för att skriva något. Det kan inte längre uppskjutas. Jag har i månader känt en börda som gjort mitt sinne så modfällt, att det nästan har krossat mig. Det som gör mig mest modlös är att jag oroar mig för att allt jag skriver inte kommer att åstadkomma mer gott än vad vårt allvarliga, ivriga och tunga arbete i ___ förra vintern och våren har gjort. Den hopplösa uppfattning jag har fått av saker och ting på den platsen har nästan hållit min penna stilla och min röst tyst. Mina händer har försvagats och mitt hjärta tryckts ner av att se att inget har vunnits genom de långt utdragna aktiviteterna på den platsen. Jag är nästan utan hopp, när det gäller att våra ansträngningar skall vara så framgångsrika att de kan väcka vårt sabbatshållande folks känslor så att de ser den upphöjda ställning som Gud kräver att det skall inta. De ser inte religiösa angelägenheter från en upphöjd ståndpunkt. Sådant är ert tillstånd.