De, som bekänner sig frukta Gud men ändå inte är helgade genom den sanning de bekänner sig till, kommer inte att väsentligt ändra sin livsstil, som de vet är förhatlig inför Gud, eftersom de inte är underkastade den rannsakning som innebär att de blir personligt tillrättavisade för sina synder. De ser, genom andras vittnesbörd, sitt eget fall noggrant visas upp. De värnar om samma onda saker. Genom att fortsätta med sin syndiga livsstil, våldför de sig på sina egna samveten, förhärdar sina hjärtan och blir egensinniga, på samma sätt som om vittnesbördet var riktat direkt till dem. Genom att fortsätta och (448) vägra att lägga bort sina synder och rätta sina fel genom ödmjuk bekännelse, ånger och ödmjukhet, väljer de sin egen väg och överlämnas till denna och blir till sist fångar under Satans vilja. De kan bli riktigt djärva eftersom de förmår dölja sina synder för andra och eftersom Guds dom inte kommer över dem på ett sätt som kan ses. I den här världen förefaller de vara framgångsrika. De kan bedra stackars kortsynta dödliga och bli betraktade som mönster för fromhet trots att de syndar. Men Gud kan inte bedras. ”Därför att domen inte genast fälls över det onda, styrks människors barn att göra det som är ont. Men även om syndaren hundra gånger gör det som är ont och lever länge, så vet jag ändå: Det går väl för de gudfruktiga – de fruktar ju Gud – men illa för den orättfärdige.” (Pred. 8:11- 13) Även om en syndares liv kan förlängas på jorden, förlängs det inte till den nya jorden. Han kommer att bli en av dem som David nämner i sin psalm: ”Ännu en liten tid och den ogudaktige finns ej mer, när du ser efter hans plats är han borta. Men de ödmjuka skall ärva landet. (Psalm 37:10)