Jag blev hänvisad till himlens majestät. När Han, som änglar tillbad, Han som är rik på ära, glans och kärlek, kom till jorden och inrättade Sig själv i människors gestalt, anförde Han inte Sin förädlade natur som en ursäkt för att hålla Sig borta från den olycklige. I Sitt uppdrag blev Han satt bland de lidande, de fattiga, plågade och behövande. Kristus förkroppsligade förfining och renhet. Han var ett upphöjt liv och en upphöjd karaktär. Ändå fanns Han i Sin tjänst inte bland människor med höga titlar, inte bland de mest ärade i den här världen, utan hos de föraktade och behövande. Jag kom, sade den gudomlige Läraren, ’för att uppsöka och frälsa det som var förlorat’ (Luk 19:10). Ja, himlens Majestät fann man alltid i färd med att hjälpa dem som hade störst behov av hjälp. Måtte Kristi exempel få ursäkterna på skam hos den klass som dras så till sina egna stackars jag, att de anser det vara under deras värdighet med deras förfinade smak och höga kallelse att hjälpa de mest hjälplösa här. Dessa har intagit en ställning, som är högre än deras Herre och till sist kommer de att bli häpna över att finna sig själva lägre än den lägsta grupp, som deras förfinade, känsliga naturer var chockerade över att behöva blanda sig med och arbeta för. Det är sant att det inte alltid är angenämt att förena sig med Mästaren och bli hans medarbetare när det gäller att hjälpa den grupp, som har störst behov av hjälp, men det är den tjänst som Kristus ödmjukade Sig själv för att göra. Är tjänaren förmer än sin Herre? Han har gett exemplet och ålägger oss att efterlikna det. Det kan vara obehagligt, men plikten påbjuder ändå att just sådant arbete skall utföras.