Bröder, ni saknar hängivenhet och helgande till uppdraget. Era hjärtan är själviska. Era brister måste avhjälpas, annars kommer ni härefter att möta en ödesdiger besvikelse - ni kommer att gå miste om himlen. Gud tar inte lätt på försummelse av troget utförande av den tjänst som Han har anförtrott Sina tjänare. En varaktig kraft och en ständig tillit till Gud saknas hos många som är verksamma med att utföra uppdraget. Följden av denna brist är att de som har dessa egenskaper måste bära ett tungt ansvar, och de är tvungna till att tydligt kompensera bristerna hos dem, som skulle kunna bli dugliga tjänare, om de skulle vilja bli det. Det finns några få som arbetar (503) dag och natt. De avstår från vila och social gemenskap. Det frestar på hjärnan till det yttersta. Var och en utför två personers arbete, och sliter ner sina dyrbara liv för att utföra det arbete som andra skulle gör, men inte gör. En del är alltför lata för att göra sin del. Många predikanter beskyddar sig själva omsorgsfullt från bördor och förblir passiva och uträttar nästan ingenting. Därför uträttar de extra mycket, som ser själarnas värde, som uppskattar heligheten i uppdraget och känner att detta måste gå framåt. De sätter in extra kraftiga ansträngningar och använder sin hjärnkraft och till att hålla arbetet i gång. Om intresset för uppdraget och helgelsen till det var lika fördelade och om alla som påstår sig vara predikanter ivrigt satte in sitt intresse helt och fullt på uppdraget och inte sparade sig själva, skulle pressen på det lilla antal allvarliga, gudfruktiga tjänare, som på kort tid sliter ned sina liv, kunna lindras. Deras kraft kunde bevaras så att den, när den verkligen behövdes, skulle kunna ge dubbelt så mycket och långt större resultat än det som nu utförs under press på grund av överväldigande omsorg och ängslan. Herren är inte tillfreds med denna olikhet.