Himlens Majestät befann Sig ofta i allvarlig bön under Sitt uppdrag. Han besökte inte alltid Oljeberget, eftersom Hans lärjungar hade lärt känna den plats Han föredrog att dra Sig tillbaka till och ofta följde med Honom. Han valde nattens stillhet, där det inte skulle finnas någon som avbröt Honom. Jesus kunde bota den sjuke och uppväcka den döde. Han var själv en källa till välsignelse och kraft. Han befallde också stormarna och de löd Honom. Han var inte befläckad av fördärv och var främmande för synd. Trots detta bad Han och gjorde det ofta under höga rop och tårar. Han bad för Sina lärjungar och för Sig själv och identifierade sig själv med våra behov, våra svagheter och våra brister (509), vilka är så vanliga hos människor. Han var i hög grad en bönens man, som inte hade vår mänskliga, fallna naturs lidelser, men kände medlidande med våra svagheter, frestad i allt som vi. Jesus stod ut med en kamp som krävde hjälp och stöd från Hans Fader.