Jag har visats, att många som förefaller svaga och alltid beklagar sig, inte är så dåliga som de inbillar sig. En del av dessa har en stark vilja, som skulle vara ett starkt medel till att styra inbillningen och därigenom motverka sjukdom, om de använde denna starka vilja i rätt riktning. Men ofta används viljan i fel riktning och de envisas med att vägra ta reson. Denna vilja har avgjort saken. De är invalider och vill ha den uppmärksamhet som invalider bör få, oberoende av andras bedömning. Jag har visats mödrar som behärskas av sjuklig inbillning, en påverkan som man och barn känner av. Fönstren måste hållas stängda därför att modern känner luften. Om hon är det minsta förkyld och hon ändrar sin klädsel något, tror hon att hennes barn måste behandlas på samma sätt. Därigenom berövas hela familjen fysisk motståndskraft. Alla berörs av ett temperament och skadas fysiskt och mentalt av den sjuka inbillningen hos en kvinna, som betraktar sig själv som hela familjens bedömningsgrund. Kroppen kläds efter en sjuklig inbillnings lynnighet och förses med en mängd lager som försvagar organismen. Huden kan inte fullgöra sin uppgift. Den väl utstuderade vanan att undvika luft och kroppsrörelser stänger porerna, - de små öppningar genom vilka kroppen andas, - och gör det omöjligt att göra sig av med orenheter genom den kanalen. Detta arbete lastas över på lever, lungor, njurar o.s.v. Dessa inte organ blir tvungna att utföra hudens uppgift. Dessa personer drar på sig sjukdomar genom sina dåliga vanor. Trots detta kommer de att hålla fast vid sitt eget sätt att handla, då de ställs inför ljus och (525) kunskap. De drar följande slutsats: ”Har vi inte försökt detta och förstår vi det inte genom egen erfarenhet?” Men den erfarenhet, som en inbillningssjuk person med en verklighetsfrämmande fantasi har gjort, borde inte väga så tungt för någon.