Käre bror A: Alltsedan lägermötet i Illinois har din situation varit en tung börda på mitt sinne. När jag drar mig några av de saker till minnes, som har visats mig när det gäller predikanter, och särskilt dig, blir jag mycket olycklig. Vid mötet i Illinois talade jag särskilt om en evangelisk förkunnares nödvändiga förutsättningar. När jag för människorna där presenterade de förutsättningar som är nödvändiga för en predikant som skall förkunna det högtidliga budskapet för dessa sista dagar, var mycket av det jag sade riktat till dig och jag förväntade mig att få höra något slags erkännande från dig. Innan jag talade, talade din hustru med syster Hall om era motgångar. Hon sade, att du inte kände att det var din uppgift att förkunna. Du hade varit tveksam när det gällde din uppgift och var missmodig och gick inte in i ditt arbete på samma sätt som du skulle ha gjort om du varit säker. Syster Hall lät mig förstå att om jag hade ett uppmuntrande ord till dig, skulle din hustru bli glad om jag gjorde det. Jag sade till syster Hall, att jag inte hade något uppmuntrande ord att säga och att om du var tveksam skulle du hellre vänta tills du visste vad som var din uppgift. Sedan talade jag om de nödvändiga förutsättningarna för en Kristi tjänare. Om jag hade fullgjort min plikt helt och fullt, skulle jag definitivt ha talat till dig uppe från talarstolen. Det enda som avhöll mig från att göra det var närvaron av icke- troende.