Syster I, när de karakteristiska särdragen i din situation blev tydliga för mig, ser jag ett allvarligt hinder för dina resor. Du tar inte på dig de bördor du borde. Du kräver förståelse av andra, men ger inte något tillbaka. Du lägger hela din börda från dig där du är. Alltför ofta väntar du bara på dem som bär sina egna bördor och dessutom din, trots att de inte har större förmåga att göra detta än du själv. Du är alltför hjälplös för att kunna ta hand om dig själv och ditt sätt att påverka andra är inte sådant som det borde vara hos en predikanthustru. Du behöver mer fysiskt arbete än du har och av det som har visats mig, tror jag att du skulle uppfylla din plikt bättre om du kärleksfullt engagerade dig i din dotters uppfostran och gick in för att med kärlek sköta dina plikter i hemmet. Du fick inte någon uppfostran i detta i din barndom, vilket du borde ha fått, och det har gjort ditt liv olyckligare än det annars skulle ha varit. Du tycker inte om fysiskt arbete. När du reser är du som en invalid och hjälper inte till och gör inte vad du kan för att underlätta de bördor du själv förorsakar. Du inser inte att de som ofta måste vänta på dig inte är mer i stånd till att utföra det extra arbetet än du. Du lutar dig mot andra och lägger hela din börda på dem. Jag har inte något vittnesbörd som säger att Gud har kallat dig till att utföra någon särskild uppgift genom att resa.