Gud gav israeliterna anvisningar om att samlas inför Honom under bestämda tidsperioder, på den plats som Han hade valt, för att där hålla särskilda dagar heliga då inget onödigt arbete skulle utföras, eftersom den tiden skulle helgas, utväljas, gottgörelse för de välsignelser som Han hade gett dem. Vid dessa särskilda högtider skulle de ta med sig gåvor, frivilliga offer och tackoffer till Herren, allteftersom Han hade välsignat dem. Manligt och kvinnligt tjänstefolk, främlingen, den faderlöse och änkan, föreskrevs att glädja sig åt att Gud genom Sin egen underbara kraft hade fört dem ut ur slaveriets träldomsok till att njuta av friheten. Och de befalldes att inte komma tomhänta inför Herren. De skulle ta med sig tecken på sin tacksamhet till Gud för Hans ständiga barmhärtighet och välsignelser till dem. Dessa offer var olika allt efter den uppskattning som Givaren gav de välsignelser de fått njuta av. Därigenom utvecklades folkets (574) karaktärsdrag märkbart. Den, som satte stort värde på de välsignelser som Gud hade gett honom, gav offergåvor i förhållande till hur han uppskattade dessa välsignelser. De, som i stället för att vara inspirerade av en brinnande kärlek till sin givmilde Välgörare, fick sina moraliska krafter omtöcknade och lamslagna av egenkärlek och kärlek till avgudar för den ynnest de tog emot, och förde snarare små offergåvor med sig. På det sättet avslöjades deras hjärtan. Vid sidan av dessa särskilda festdagar med glädje och fröjd, firades den årliga påskfesten av den judiska nationen. Herren slöt ett förbund som innebar, att om de var trofasta när det gällde att iaktta Hans krav, skulle Han välsigna dem i all deras tillväxt och i allt vad de uträttade med sina händer.