Gud kräver inte mindre av Sitt folk i dessa sista dagar när det gäller gåvor och offer, än Han gjorde av den judiska nationen. De, som Han har välsignat med välstånd, och också änkan och den faderlöse, borde inte glömma bort välsignelserna. I synnerhet skulle de som Gud har gett framgång, ge Honom det som är Hans. De borde träda fram för Honom med en anda av självuppoffring och ge sina gåvor i förhållande till de välsignelser som Han har gett dem. Men många av dem som Gud ger framgång visar en tyst otacksamhet mot Honom. Om Hans välsignelser vilar över dem och Han förökar deras ägodelar, gör de dessa frikostiga gåvor till band som binder dem vid deras ägodelar. De tillåter världsliga angelägenheter att ta sin plats i deras känslor och i hela deras varelse och försummar helgelse och religiösa privilegier. De har inte råd att lämna sina affärsangelägenheter och komma inför Gud en enda gång om året. De vänder Guds välsignelser till en förbannelse. De tjänar sina egna världsliga intressen och försummar Guds krav.