Människor som äger rikedomar stannar hemma år efter år och fördjupar sig i sina världsliga bekymmer och intressen och känner inte att de har råd att göra den lilla uppoffringen att delta (575) i den årliga sammankomsten för att tillbe Gud. Han har välsignat dem i smått och i stort och omger dem med Sin hjälp på alla sidor. Trots detta undanhåller de Honom de små uppoffringar som Han kräver av dem. De tycker om att tjäna sig själva. Deras själar blir lika den öken som inte friskats upp, därför att den saknar dagg och regn från himlen. Herren har fört Sin nåds dyrbara välsignelse till dem. Han har befriat dem från syndens slaveri och villfarelsens slaveri och har öppnat deras fördunklade förstånd med det strålande ljuset från sanningen för vår tid. Skall dessa bevis på Guds kärlek och nåd framkalla någon tacksamhet tillbaka till Honom? Skall de som bekänner sig tro att slutet på allting är nära, vara blinda för sin egen andliga välfärd och leva enbart för den här världen och det här livet? Förväntar de sig att deras eviga intressen kommer att ta vara på sig själva? De kommer inte att få andlig kraft utan ansträngning från sin egen sida.