Allteftersom vi rörde oss framåt, fortsatte stigen att bli allt smalare. Vi blev tvungna att trycka oss tätt intill väggen för att inte att störta ned i avgrunden. När vi gjorde det, var vårt bagage i vägen och vi tvingades ut mot stupet. Vi kände en rädsla för att falla och krossas mot klipporna därnere. Därför lossade vi vårt bagage och lät det falla ned i avgrunden. Vi fortsatte på hästrygg. När vi kom till (595) smala etapper på stigen, var vi allvarligt oroade för att förlora balansen och falla. Vid sådana tillfällen var det som om en osynlig hand tog betslet och förde oss framåt på den riskfyllda vägen.