När stigen blev ännu smalare, beslöt vi att vi inte längre kunde resa säkert på hästrygg. Därför lämnade vi hästarna och gick till fots i en rad, så att en följde i en annans fotspår. På detta ställe sänktes små rep ned från toppen av den rena vita väggen. Dessa grep vi ivrigt tag i så att vi kunde klara av att hålla balansen på stigen. När vi gick vidare, följde dessa rep med oss. Till sist blev stigen så smal, att vi ansåg, att vi kunde färdas säkrare utan skor. Vi lät dem glida av våra fötter och gick en bit av vägen utan dem. Snart blev vi eniga om, att det var säkrare att gå utan strumpor. Vi tog av oss dem också och fortsatte barfota.