Risken att störta ned i avgrunden blev allt större. Vi tryckte oss mot väggen, men kunde ändå inte få fotfäste på stigen - den var för smal. Vi lade då över nästan hela vår vikt på repen, samtidigt som vi ropade: ”Vi blir burna uppifrån! Vi blir burna uppifrån!” Samma ord yttrades av hela sällskapet på den smala stigen. När vi hörde ljud av munterhet och festligheter, som verkade komma från avgrunden, skälvde vi. Vi hörde världsliga eder, vulgära vitsar och låga, avskyvärda sånger. Vi hörde stridssång och ljudet av sång till dans. Vi hörde instrumental musik och höga skratt, blandade med förbannelser, ångestrop och bitter klagan - (596) och blev ivrigare än någonsin att fortsätta på den smala, svåra stigen. Mycket av tiden tvingades vi lägga hela vår vikt på repen, som ökade i storlek när vi gick framåt.