Så småningom nådde vi en djup avgrund. Här slutade vår stig. Vi hade inte längre något spår att följa, inget att stå på. Vi måste sätta hela vår tillit till repen, som nu var lika tjocka som våra kroppar. Här överväldigades vi först av förvirring och sorg. Viskande ställde vi oss under fruktan denna fråga: ”Vad är repet fastgjort vid?” Min man var just framför mig. Stora svettdroppar föll från hans panna och ådrorna på hans hals och vid hans tinningar var dubbelt så stora som vanligt, samtidigt som halvt undertryckta, plågsamma stönanden kom från hans läppar. Svetten droppade från mitt ansikte och jag kände en smärta, som jag aldrig tidigare hade upplevt. En fruktansvärd kamp låg framför oss. Om vi inte klarade den, skulle alla strapatser under resa ha varit till ingen nytta.