På den andra sidan av avgrunden framför oss fanns det ett vackert fält med grönt gräs, omkring 15 cm högt. Jag kunde inte se solen, men ljusa, milda ljusstrålar, som liknade fint guld och silver, vilade över marken. Inget, som jag hade sett på jorden, kunde liknas vid detta fälts härliga skönhet. Men kunde vi lyckas med att ta oss dit? Detta var vår ängsliga fråga. Om repet brast, var vi förlorade. På nytt viskade vi i ångest ut frågan (597): ”Vad är repet fastgjort vid?” Ett ögonblick tvekade vi att hoppa. Men så utbrast vi: ”Vårt enda hopp är att lita helt på repet! Det har hjälpt oss hela vägen. Det kommer inte att svika oss nu.” Men vi var fortfarande tveksamma och betryckta. Då ljöd en stämma: ”Gud håller repen. Vi behöver inte frukta.” Dessa ord upprepades sedan av dem, som kom efter oss, tillsammans med orden: ”Han kommer inte att svika oss nu. Han har fört oss säkert ända hit.”