Utifrån det ljus jag har haft, är predikantgärningen ett heligt och upphöjt ämbete. De som engagerar sig i det bör ha Kristus i sina hjärtan och visa att de har en seriös vilja att på ett värdigt sätt framställa Honom för människor i allt vad de gör, i sin klädstil, i sitt tal och även i det sätt på vilket de talar. De bör tala med vördnad. Somliga fördärvar det högtidliga intryck de kunde ha gett folk, genom att höja sin röst till ett mycket högt tonläge och ropa och skrika ut sanningen. När sanningen framställs på det sättet, förlorar den mycket av sin sötma, sin kraft och sitt allvar. Om rösten däremot har den rätta klangen, om den är högtidlig och är så välmodulerad att den är gripande, kommer den att ge ett mycket bättre intryck. Det var i det tonläget Kristus undervisade Sina lärjungar. Han ingöt allvar i dem. Han talade på ett gripande sätt. Men detta mycket höga och skrikande tonläge - vad åstadkommer det? Det ger inte folk en mer upphöjd syn på sanningen och ger dem inte något djupare intryck. Det skapar bara obehagliga känslor hos åhörarna och tröttar ut talarens röstorgan. Röstens tonläge avgör i hög grad hur åhörarnas hjärtan påverkas.