Bror och syster I är invalidiserade. Gud lägger inte så tunga plikter på dem. De behöver vara mycket vaksamma, så att inte deras inflytande minskar. De har själva inga barn som de kan visa föräldrars kärlek och omsorg mot utan riskerar att bli inskränkta, egoistiska och teoretiska i sina åsikter och känslor. Allt sådant har ett dåligt inflytande på Guds verk. De borde arbeta på att lyfta sina tankar över sig själva och borde inte göra sig själva till en måttstock för andra. De som inte har barn att dela sina tankar och sitt arbete med och som ställer krav på dem att öva sig i fördragsamhet, tålamod och kärlek av, borde ge akt på sig själva så att inte deras tankar och arbete koncentreras på dem själva. De är dåligt rustade för att undervisa föräldrar om hur de skall uppfostra sina barn, för de har inte någon egen erfarenhet av detta. Trots detta är de som inte har några barn (647) de som är mest villiga att undervisa dem som har barn, samtidigt som de förstnämnda i många avseenden själva blir som barn. De kan inte förmås att ändra en viss livsstil och de kräver att mer tålamod skall visas mot dem än vad barn kräver. Det är egoistiskt att ha ett bestämt uppträdande utstakat på förhand och att fullfölja detta så att det blir till besvär för andra.