När sonen var ett långt stycke från sitt (102) hem såg hans far vandraren. Hans första tanke gick till hans upproriske son som lämnat honom för många år sedan och gett sig in på syndens ohämmade väg. Faderskänslorna upprördes. Trots alla förfallets kännetecken kände fadern igen sin egen avbild. Han väntade inte på att hans son skulle komma hela vägen till honom, utan han skyndade honom till mötes. Han klandrade inte sin son trots att han genom synden dragit över sig själv så mycket lidande. I stället skyndade fadern att med det ömmaste medlidande och förbarmande ge honom bevis på sin kärlek och tecken på sin förlåtelse.