Sonen trodde att han skulle vara lycklig när han kunde använda sin del efter sitt eget behag, utan att behöva bli förargad av råd eller begränsningar. Han ville inte bli störd av ömsesidigt ansvar. När han hade egendomen tillsammans med sin far, hade denne krav på honom som son. Men han kände sig inte ha något ansvar mot sin generösa far och han skyddade sin själviska, upproriska vilja med tanken att en del av fars egendom tillhörde honom. Därför gjorde han anspråk på sin del, när han i rättvisans namn inte kunde kräva något och inte heller borde ha fått något.