Jag blev visad att vårt instituts läkare ska vara troende och andliga män och kvinnor. De ska förlita sig på Gud. Det finns många som kommer till institutet som genom sin egna syndiga njutningslystnad har dragit nästan alla slags sjukdomar på sig. Denna grupp är inte förtjänta av den sympati som de ofta får. Och det är smärtsamt för läkaren att ägna tid och kraft åt denna grupp som är så fysiskt, mentalt och moraliskt förfallen. Men det finns en grupp som genom okunnighet har levt i överträdelse av naturens lagar. De har arbetat för mycket och ätit omåttligt eftersom det var tradition att göra så. En del har genomgått mycket lidande hos många läkare men har inte blivit friskare utan mycket sämre. Till slut slits de från arbete, från samhället och från sina familjer och som sista utväg kommer de till hälsoinstitutet med en svag förhoppning om att de ska få hjälp. Denna grupp behöver sympati. De ska behandlas med största ömhet och ansträngningar ska göras för att få dem att förstå sin kropps lagar, så att de genom att sluta bryta mot dem och genom att behärska sig själva kan undgå lidande och sjukdom, straffet för brott mot naturens lag.