Doktor B är inte den bäst lämpade att vara läkare vid institutet. Han ser män och kvinnor med nedbrutna kroppar, som är svaga mentalt och moraliskt, och han anser det vara bortkastad tid att behandla sådana fall. Det kan vara sant i många fall (179). Men han borde inte bli modfälld och känna avsmak för sjuka och lidande patienter. Han borde inte förlora medkänsla, sympati och tålamod och känna att hans tid är bortslösad när han arbetar för dem som aldrig kan uppskatta den vård de får, och som inte kommer att använda sina krafter, om de återfår dem, för att vara till välsignelse i samhället utan kommer att fortsätta i samma självtillfredsställelse som de gjorde när de förlorade hälsan. Doktor B borde inte tröttna eller bli missmodig. Hon borde tänka på Kristus som kom i nära kontakt med den lidande mänskligheten. Fastän de plågade i många fall själva hade dragit sjukdom över sig genom sina syndiga vanor när de bröt mot naturens lag, hade Jesus medlidande med deras svaghet. När de kom till honom med de mest avskyvärda sjukdomar höll han sig inte på avstånd av rädsla att bli smittad. Han rörde vid dem och befallde sjukdomen att dra sig tillbaka.