Den natten väckte en budbärare den trötte profeten och överlämnade Isebels ord, givet i hennes hedniska avgudars namn, att hon i närvaro av Israel skulle göra samma sak med Elia som han hade gjort mot Baals präster. Elia borde ha mött detta hot och denna ed från Isebel med en vädjan om beskydd av himlens Gud, som gett honom i uppdrag att utföra det som han gjort. Han borde ha talat om för budbäraren att Gud, som han lan hyste tillit till, skulle vara hans beskyddare mot Isebels hat och hotelser. Men Elias tro och mod verkar svika honom. Han for förvirrad upp ur sin slummer. Regnet vällde ned från himlen och det är mörkt på alla sidor. Han förlorar Gud ur sikte och flyr för sitt liv som om blodshämnden var alldeles bakom honom. Han lämnar sin tjänare bakom sig på vägen, på morgonen långt från människors boningar, ensam i en tröstlös öken. ”När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda., och där lämnade han kvar sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: ´Nu är det nog, HERRE. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder`. Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: ´Stig upp och ät´! Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. Men HERRENS ängel rörde på nytt vid honom, för andra gången, och sade: ´Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig`. Då steg han upp och åt och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom HERRENS ord till honom: `Vad gör du här, Elia?`”