Trött och utmattad, sätter sig Elia ned för att vila. Han är modlös och känner för att klaga. Han säger: ”Nu är det nog, HERRE. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder!” Han känner att livet inte längre är önskvärt. Han förväntade sig att människorna skulle bli sanna och trofasta efter den tydliga uppvisningen av Guds kraft inför Israel. Han väntade sig att Isebel inte längre skulle ha något inflytande över Ahabs sinne och att det skulle bli en allmän förnyelse i Israels rike. När det hotfulla budskapet från Isebel överlämnades till honom, glömde han att Gud var samme allsmäktige och medkännande Gud som Han var då Han bad Honom om eld från himlen och den kom och då han bad om regn och det kom. Gud uppfyllde varje förfrågan, men trots detta är Elia en flykting långt borta från människors hem och han vill aldrig mer se människor igen.