Men det andra året går och den obarmhärtiga himlen ger inte något regn. Torka och hungersnöd gör sitt sorgliga arbete och ändå ödmjukar inte de avfallna israeliterna sin stolthet och sina syndiga hjärtan inför Gud; utan de knorrar och klagar över Guds profet, som åstadkom detta fruktansvärda tillstånd av saker och ting mot dem. Fäder och mödrar ser sina barn förstöras, utan makt att hjälpa dem. Och trots detta befinner sig folket inte i ett så fruktansvärt mörker, att de inte kan se att Guds rättfärdighet har vaknat mot dem på grund av deras synder och att denna fruktansvärda olycka har sänts i barmhärtighet mot dem, för att rädda dem från fullständig förnekelse och försummelse av sina fäders Gud.