Med förvåning blandad med förfäran hör kungen budskapet, att Elia, som han fruktar och hatar, har kommit för att träffa honom. Han har länge sökt efter profeten för att kunna förgöra honom. Han vet också att Elia inte kommer att riskera sitt liv för att komma till honom utan att vara bevakad eller för att komma med en fruktansvärd anklagelse. Han minns Jerobeams vissnade hand och bestämde sig för att det inte är tryggt att lyfta sin väldiga hand mot Guds budbärare. Och med fruktan och bävan och med ett stort följe och en imponerande uppvisning av arméer skyndar han sig för att möta Elia. Och när han ansikte mot ansikte möter den man som man så länge har letat efter, vågar han inte göra honom något. Den så upphetsade kungen, som är så uppfylld av hat mot Elia, förefaller att stå maktlös och ensam. När han möter profeten kan han inte låta bli att tala spontant från sitt hjärta: ”Är du här, du som drar olycka över Israel!” Elia, som är förnärmad och mån om Guds ära och heder, svarar frimodigt på Ahabs anklagelse: ”Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju HERRENS bud och följer efter baalerna.” (1 Kon. 18:17, 18)