Elia står tidigt på morgonen på berget Karmel, omgiven av det avfallna Israel och Baals profeter. En ensam man i den gränslöst stora mängden av människor. Han står där utan rädsla. Han, som av hela riket beskyllts för landets lidande, står framför dem, orädd och utan att ledsagas av synliga arméer och utan någon imponerande uppvisning. Han står där, klädd i sitt grova ytterplagg, med ohygglig högtidlighet i sitt ansikte, som om han var fullkomligt säker på att det var hans heliga uppdrag att som Guds tjänare verkställa Hans befallningar. Elia fäster sina ögon på den högsta bergsryggen, där Jehovas altare hade stått, när berget var täckt av gröna träd och blomster. Nu vilar Guds fördärv över det. Hela Israels förödelse kan ses av alla vid Jehovas försummade, nedrivna altare. I stället ses Baals många altaren. Ahab står bland Baals präster. Alla väntar ivrigt och med stor förväntan på Elias ord.