Folket på berget faller av fruktan och vördnad ned på jorden inför den osynlige Guden. De kan inte se på den klara, förtärande eld som sänts ned från himlen. De är rädda för att de kommer att förtäras i sitt avfall och i sina synder. De ropar med en röst, som genljuder bland bergen och med fruktansvärd tydlighet ger eko på slätterna nedanför: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!” Israel har äntligen väckts och tagits ur sin villfarelse. De ser sin synd och hur mycket de har vanärat Gud. Deras vrede har väckts mot Baals profeter. Med förfäran är Ahab och baalsprästerna vittnen till Jehovas makts underbara uppvisning. På nytt hörs Elias röst befalla folket: ”Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem komma undan.” Folket är berett att lyda hans ord. De griper de falska profeter (286) som har bedragit dem och för dem till bäcken Kishon och Elia slår ihjäl dessa avgudadyrkande präster med sin egen hand. (1 Kon. 18:39, 40)