De bekännande kristna som ständigt gnäller och klagar och tror att lycka och ett glatt ansikte är synd, har inte en verklig tro. De som ser på naturens vackra scener på samma sätt som (335) de gör på en död tavla, de som väljer att se på döda löv hellre än att samla vackra levande blommor, de som med dysterhet lyssnar till det som är sorgligt i det språk som når dem från naturens värld, de som inte ser någon skönhet i dalen som har klätts i levande grönska eller i de majestätiska höjderna i sin gröna skönhet, dessa människor, som tillsluter sina sinnen för naturens glädjefyllda röst, vilken talar till dem med en stämma som är ljuvlig och musikalisk för det lyssnande örat, är inte i Kristus. De vandrar inte i ljuset, utan samlar åt sig själva mörker och dysterhet, när de lika gärna kunde få uppleva klarheten och välsignelserna från rättfärdighetens solljus som skulle lysa upp deras hjärtan med strålar av helande kraft