Här gav Gud hela Israel ett tillfälle att se och känna synden i sina liv, vilket borde ha lett dem fram till ånger och bekännelse. Han gav de vilsegångna överväldigande bevis för att de var syndare och att Hans tjänare Mose var rättfärdig. De hade ett tillfälle att tillbringa en natt med att begrunda himlens fruktansvärda hemsökelse, som de hade fått bevittna. Men deras förstånd förblev trotsigt. Kora hade uppviglat till upproret och tvåhundrafemtio furstar hade anslutit sig till honom för att utbreda missnöjet. Hela församlingen var mer eller mindre påverkade av den rådande avunden, misstankarna och hatet mot Mose, som (354) hade utlöst Guds missnöje på ett fruktansvärt sätt. Trots detta visade sig den nådige Guden som en rättfärdighetens och barmhärtighetens Gud. Han gjorde skillnad på anstiftarna - upprorets ledare - och dem som bedragits eller förletts av dem. Han hyste medkänsla med deras okunskap och dårskap som hade bedragits.