Hebréerna var grymt otroende och i grunden otacksamma i sitt ogudaktiga krav. ”Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss”. (2 Mos. 32:1) Även om Mose var frånvarande fanns Guds närvaro kvar. De var inte övergivna. Mannat fortsatte att falla och de fick föda av en gudomlig hand morgon och kväll. Molnstoden tillkännagav Guds närvaro på dagen och eldstoden på natten, vilket var ett levande minnesmärke framför dem. Den gudomliga närvaron var inte beroende av Moses närvaro. Men vid just det tillfälle då han gick i förbön inför Herren för sitt folk, störtade de sig rakt in i skamlig villfarelse, in i överträdelse av den lag som nyligen med värdighet hade överlämnats till dem.