Mose kände inte någon skuldkänsla och skyndade inte i väg på Herrens ord för att lämna församlingen till att gå under, som hebréerna hade flytt från Koras, Datans och Abirams tält dagen innan. Mose stod kvar. Han kunde nämligen inte gå med på att låta hela denna gränslöst stora skara gå under, även om han visste att de förtjänade Guds hämnd på grund av sin hårdnackade upproriskhet. Han föll ned på sina knän inför Gud, eftersom (358) folket inte insåg att de måste ödmjuka sig. Han medlade för dem, eftersom de inte kände något behov av förbön för sitt eget bästa.