En bror som är blind och fattig och sjuk och som anstränger sig allt han kan för att hjälpa sig själv för att inte bli beroende, bör, på alla möjliga sätt, uppmuntras av sina bröder. Men de, som bekänner sig vara hans bröder, som (520) kan använda alla sina förmågor och som inte är beroende av andra, men som i så hög grad har glömt sin plikt mot den blinde, så att de gör honom förlägen och utsätter honom för plåga och hindrar hans väg, gör något som kräver ånger och återupprättelse innan Gud kommer att acceptera deras böner. Och den Guds församling, som har tillåtit att deras olycklige bror har förorättats, kommer att vara skyldiga till synd tills de gör allt i deras makt för att få felen rättade.