Herren gjorde mannen uppriktig och rättrådig i begynnelsen. Han skapades med ett fullständigt balanserat sinne. Alla dess organ hade utvecklats fullständigt till storlek och styrka. Adam var det fullkomliga mönstret för mannen. Varje själsegenskap hade rätt förhållande till de övriga. Var och en hade sin särskilda uppgift och ändå var alla beroende av varandra för den fulla och rätta användningen av någon av dem. Adam och Eva hade lov att äta av alla träd i lustgården utom ett. Herren sade till det heliga paret: ”Av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.” Eva lurades av ormen att tro att Gud inte skulle göra som han hade sagt. ”Ni skall visst inte dö”, sade ormen. Eva åt och och inbillade sig att hon fick känslan av ett nytt och härligare liv. Hon tog frukten till sin man och det som gjorde ett överväldigande intryck på honom var hennes erfarenhet. Ormen hade sagt att hon inte skulle dö och hon kände inte att frukten hade någon dålig verkan, ingenting som kunde tolkas som död, men, just som ormen hade sagt fick hon en angenäm känsla, som hon inbillade sig var något som änglarna hade. Hennes erfarenhet stod emot den uttryckliga befallningen från Jehova och Adam lät sig förföras av sin hustrus erfarenhet. Så är det i allmänhet i den religiösa världen. Man överträder Guds uttryckliga befallningar. Eftersom domen över en ond handling inte fälls omedelbart, ”styrks människors barn att göra det som är ont.”