Samma styrka i rörelsen som du övar, när du stiger in i och ut ur din vagn och när du går uppför och nerför trappor, kunde du lika gärna ha tränat genom att gå och genom att utföra livets vanliga och nödvändiga plikter. Du har varit mycket hjälplös när det gäller vanliga, husliga plikter. Du har inte trott att du kunde ta hand om din mans kläder och laga hans mat. Hör nu här, min syster, denna oförmåga existerar mer i din inbillning än i din möjliga förmåga att utföra plikter. Du tror att det kommer att trötta ut dig och tära på dina krafter att göra det ena och det andra – och det gör det. Men du har styrka och om du omsätter den i praktisk handling och gör ekonomiskt bruk av den, så skulle du åstadkomma mycket gott och bli långt mer användbar och mycket lyckligare. Du har en så stor rädsla för att bli hjälplös att du inte tränar upp den styrka som Herren har välsignat dig med. Du har varit till hjälp för din man i mångt och mycket. Samtidigt har du frestat på hans krafter och tålamod. När han har menat att du kunde ändra några av dina vanor och må bättre, har du känt att han inte förstod sig på ditt fall. Dina vänner har förstått att du skulle kunna vara till mer nytta hemma och inte vara så hjälplös. Det har gjort dig ledsen. Du tyckte att de inte förstod. Några har oklokt pressat sina meningar på dig och det har också varit ledsamt för dig. Du har känt att Gud skulle hjälpa dig som svar på bön och på det sättet har du många gåger blivit hjälpt. Men du har inte fått den fysiska styrka som det var din förmån att få glädja dig över, eftersom du inte gjorde det som du skulle. Du har inte arbetat fullständigt förenad med Guds Ande.